Notting Hill

Det finns saker som saknas i mitt liv, sådant jag tidigare haft men nu glömt bort att jag saknat; romantik. Jag har alltid ansett mig vara en romatiker, med andra ord en drömmare som längtat efter något som jag hoppas finns någonstans. Nu för tiden är det dock så sällan jag märker av detta, då jag helt enkelt hittat andra saker att fokusera mina tankar på. För några år sedan märkte jag att min förmåga att bli kär började falna, att jag inte på något sätt kunde förmå mig själv att släppa förnuftet och bara känna pirret i magen.

Ikväll, när jag återigen kände att jag suttit för länge vid datorn, kollade jag vad som skulle gå på TV ikväll. Bara en halvtimme senare började Notting Hill på på fyran. Vad ska man säga, I’m a sucker for romance, egentligen. Det är när jag ser sådana filmer som jag börjar känna igen. Den del av hjärnan som så effektivt kopplats bort av för mycket logiskt tänkande och förbittrande sysslor. En romantisk film med lyckligt slut får min hjärna att börja gå i samma banor de gick för 10-15 år sedan. Redan då var jag i och för sig en datornörd utan social kompetens, men jag hade drömmar om annat. Drömmar som jag vill ha igen. Drömmar som jag saknat.

Jag är säker på att jag kommit fram till precis samma slutsats en gång tidigare, då efter att just ha sett Pride and Prejudice. Den gången glömde jag snabbt bort allt, och jag fortsatte leva på samma sätt som dagen före. Vad är skillnaden denna gång? Tillsynes ingen, men kanske kommer jag imorgon att minnas hur det var. Jag har ett par filmer som är perfekta för den här sortens inspiration, det gäller bara att komma på att det är den inspirationen man behöver.

För min del har dock mitt drömmande inte lett till något konkret, bara mer drömmande. Dessutom måste jag, den här gången, söka efter något som kan bli objekt för mitt drömmande. Tidigare har detta inte alls varit något problem, snarare den gnistan som tänt den ved jag så fint staplat upp. Nu gäller det bara att stapla på, tills någon med gnistan kommer…