Nya vägar

För över en månad sedan så skrev jag att det fanns beslut jag var tvungen att ta, och att jag skulle berätta när jag tagit det. Nu är det faktiskt nästan lika länge sedan jag faktiskt tog besultet. Jag ska byta jobb. I mitten av oktober slutar jag på Improove (som vi just bytt namn till) och börjar på Tritech istället.

Så, nu finns det att läsa i bloggen också. Jag glömmer så lätt att alla kanske inte följer min twitter-feed slaviskt och då är det lätta att missa sånna nyheter.

I början av oktober ska jag passa på att åka upp en sväng till Västerbotten. Mina tre veckor där i somras gjorde mig inte precis utvilad, och jag hann inte göra att jag ville. Och det var ingen syster som skulle gifta sig då heller.

Apropå något helt annat så har jag så tillslut tagit steget och lämnat 00-talet bakom mig. Jag lade ner mitt helgon.net-konto. Sedan december 2002 har jag från och till loggat in och bara klickat och läst andras presentationer och smygtittat på deras bilder. Det gav mig inget längre. Så det var dags. Det enda jag sparade undan innan jag stängde kontot var min episka presentation. Jag klistrar in den här under och säger godnatt.

(Följade text är skriven mellan 2002 och 2007 som presentation på helgon.se)

för att ni inte ska titta konstigt på mig ler jag men ibland känner jag mig mest ensam i hela världen trots att vi pratar och det gör mig inget för jag trivs att vara ensam för då finns det ingen som kan missförstå fast jag skulle helst vilja älska någon som alltid skulle förstå och vi skulle vara två och vi skulle kunna vara ensamma tillsammans men ändå alltid vara två men jag är en drömmare som inte tror så allt hopp är nog ute och inte hon vill ha mig för henne skulle jag kunna älska tills jag dog och det kommer jag göra en dag när andran faller på eller inte faller på vilket jag inte vill göra för att dö utan mening är som en mening utan punkter och finns det ingen punkt finns det heller inget slut men vad ska vi göra för dem som inte ser något slut förutom att älska som vi gör så bra om vi inte hatar förstås för hat är mycket lättare att våga för man behöver inte blotta sin själ till skillnad från när det är kärlek för ibland gör det för ont att älska med det är ju det jag vill känna för som det är nu känner jag bara tomhet och längtan efter någon att hålla om och viska i örat hur mycket jag älskar henne och hur jag aldrig skulle sluta älska henne och jag skulle blotta min själ och ge mig till henne och hon skulle få göra vad hon ville med mig och jag skulle bara existera i hennes närhet för om hon inte fanns skulle jag dö och aldrig kunna älska någon annan för det är det äkta kärlek handlar om tror jag men jag vet inte för någon äkta kärlek har jag aldrig känt på riktigt utan bara äkta olycklig kärlek som kanske är ännu mer äkta men ändå inte på riktigt för är man ensam i ett förhållande är det inte på riktigt med känslorna lurar en precis som nu då jag bara babblar på om kärlek hela tiden som om det vore allt jag tänker på hela tiden men det är det inte för det tänker jag bara på när jag är kär och hur lätt är det att veta om jag är kär i en person eller bara förälskad i den bild min fantasi har målat upp av henne och hur lätt är det att ta reda på om det ligger någon sanning i det jag tänker eller om jag bara ljuger för mig själv för att glömma hur hemsk världen är och hur allt skulle vara så mycket bättre om jag bodde på ett berg i en skog vid en sjö i en liten stuga där jag kunde vara mig själv och bara njuta av världens alla gåvor som allt för många inte alls uppskattar så mycket som de borde för om vi fortsätter att leva som vi gör nu kommer det inte finnas någon värld kvar och några hundra år för alltig kommer att vara slut och bergen kommer att vara gjorda av skräp och sjöarna kommer att bestå av syra och luften kommer inte att gå andas då allt bara är dött och elände men det verkar som att det är så vi vill ha det.

min saga fortsätter.

ni vet ibland känns det sådär förtvivlat att jag bara vill bli en hög på golvet och försvinna eller bara ligga där och bli trampad på för ingen skulle ändå märka att jag var där tror jag men oftast kanske det finns någon som ser en som man inte vet om för jag vet att det är så men ibland känns det inte alls som att det skulle kunna hända mig utan att det bara är sånt som hände när man gick i mellanstadiet och var helt blind för vad andra tyckte om en och så flera år senare kommer det nån tjej och säger att hon var jättekär i en och man var helt blind då men nu när man tänker tillbaka så förklarar det så mycket som till exempel varför hennes bästa kompis som jag var lite intresserad av verkade dissa mig hur mycket som helst fast nu vet jag ju att hon kanske gjorde det för att hon den andra var kär i mig och hon ville inte att hon skulle bli ledsen och så men jag vet fortfarande inte hur jag skulle ha gjort om jag visste allt jag vet nu då men antagligen skulle jag ha gjort precis likadant för då visste jag inte hur allt är idag och idag är jag precis som jag var då lika blind och kanske finns det någon ute i världen som tänker på mig hela tiden precis som jag gör om hon jag tänker på hela tiden men varför tänker jag på henne hela tiden utan att göra något men vänta det var en retoriskfråga som jag redan vet svaret på och jag vill inte bli påminnd om min egen dumhet igen för då tappar jag allt och kanske blir en hög på golvet som någon trampar på tillslut och kanske kommer det någon med en sop och en skyffel och sopar upp mig och häller resterna av mig i en påse tillsammans med alla andra trasiga högar av människor och kanske hittar jag där de andra delarna av pusslet som kallas mitt liv och kanske blir jag hel och allt blir bra och nu är jag så där igen som jag inte vill vara för jag känner mig inte alls så här dyster och pessimistisk annars men när jag skriver kanske sakerna jag förtränger och har förpassat till en del av hjärnan jag inte använder kommer fram och allt som jag skriver är bara de saker jag annars skulle försöka glömma och leva tröstlös i resten av mitt jävla liv.

det här är resten av mitt liv, i kortare meningar. jag vet vad mitt mål är, men jag vet inte hur jag ska uppnå det. fast det vet jag egentligen, men jag vet inte när jag kommer att våga ta stegen som behövs. det finns mågna små att ta, och några betydligt mer landvinnande. jag måste släppa allt. jag tänker göra en lista på alla saker jag ska börja med att släppa, sånt som jag egentligen inte behöver. jag vill inte vara så materialistisk, ännu mindre än jag redan är. jag vill bry mig om saker som är viktiga. jag vill må bra. jag vill känna en massa saker. ro, spänning, hud. gärna samtidigt. jag behöver sova.

ingenting. allt på en gång. det är precis så jag vill ha det. att bara sitta här och vänta ger mig inget, men jag gör det ändå. tänk allt det andra jag skulle kunna göra istället. allt på en gång. istället sitter jag här. det här är det enda sättet att undvika verkligheten. ignorera den, låtsas som om det inte finns, som att jag inte märker allt det som jag skulle göra, om jag var verklig. snart är det över. jag har bara två dagar på mig. snart är det slut. jag kommer inte att sakna det, inte en sekund. all skit och det dåliga samvetet, det kommer inte att existera, inte en sekund. vad som kommer efteråt? jag vet inte, men jag har tänkt ta reda på det, jag ska finna det. att bara sitta och vänta har ju inte gett mig något. inte någon.

på ett annat ställe är jag lycklig, på en annan plats. en plats jag inte hittar till längre, kanske är den runt nästa hörn bara, kanske är den inte alls längre. men att bara ge upp att leta är ju inte vägen att gå. inget blir bättre.egentligen regnar det ute, och jag tycker om det. regnet. lukten av regn, fukten av regn. ändå sitter jag bara här. jag har bara två dagar kvar. sen är det över.

det gröna. det lyser. allt är grönt, skrivbordet, icq, helgon, gräset, vattnet, träden, jag. jag är grön. och blå. på samma gång. hela tiden. aldrig något mer. två dagar på mig. kanske röd istället?

Allt känns mycket bättre nu, jag jobbar inte längre.

Haha. Nu är det dags igen. Innerst inne är jag fortfarande mig själv, och den missformade ytan blir allt tunnare. Fortfarande kan jag ha roligt. Nu är det bara två veckor kvar innan jag, för första gången på tusen år, får ett riktigt sommarlov. Sakta men säkert börjar jag även inse mina begränsningar, det kanske är lika bra. Listan på alla saker jag vill göra har vuxit sig så lång att det är för jobbigt att ens snegla på den. Snart kan jag plocka fram min penna och börja stryka. Men inte rikigt än. Om jag ska bli något måste jag satsa på det jag är bra på, de saker är bra på och tycker är roliga. Jag vill sälja saker, massor av saker. Någon som vill ha en soffa? Eller kanske en synth? eller en TV? Jag vill göra om och för att det ska funka måste jag börja om. Gamalt ut, nytt in. Det är så det funkar. Att fastna är inte bra, men en del saker, sånt som gör en glad, måste man ha kvar. De kan nog räknas på ena handens fingrar, om jag skulle försöka.

Långt mycket senare, då livet snart är över. Nästa vecka ska jag bli miljönär. Såg en film igår som fick mig att minnas allt jag trodde jag ville glömma. Kanske är det allt det som jag måste minnas för att hitta tillbaka, hem till mig själv. Var jag lyckligare när jag var olycklig? Att bara gå runt på noll och inte drömma gör mig kall, kall och utan hopp. Olycklig kärlek när den är som värst är som bäst. Regel nummer ett; låt inte din kärlek veta om hur du känner, det leder bara till att den tar slut. Den olyckliga kärleken alltså, den kan bli lycklig eller falna. Regel nummer två; var i hennes närhet så blir du lycklig, olyckan kommer alltid och smyger på när du är ensam. Regel nummer tre; lyssna aldrig på mina råd, för jag har aldrig vunnit, och kommer snart att dö.

Det går aldrig som man tänkt, och min kris kom inte som jag ville. Kan inte jag också få en? Men jag har nog bestämt mig nu, 10 år för sent. Jag flyttar. Flyttar till de olyckliga människorna för att söka min lycka och/eller mig själv. Jag förstår inte vad det är som hållt mig kvar i alla dagar. Det måste vara ett osynligt snöre, en snara runt min frihetsartär. I år är det dock ingenting som hindrar mig, för snaran följer inte med i övergången i från den fysiska drömvärld jag levde i till den verkliga astralavärld jag ska fly till. Det är fortfarande spöken runt om mig. Jag drömmer om dem ibland. Men aldrig är de lyckliga, och min roll som en skinande riddaren på den vita hästen har aldrig varit mer än en illusion, en roll jag aldrig passat för. Önskar bara jag hade modet att berätta det för dem, säga att jag skulle gett dem allt, men att jag nu inte ångrar att jag ingenting gjorde. Men skulle jag gjort samma sak igen om jag fått chansen att leva om från början? Jag skulle leva om om jag fick leva om. Mer än jag kan. Det är samma osynliga snöre, knutna runt min skriknerv, men alla knutar går inte bort, de sitter kvar för att jag ska minnas, för att jag ska fortsätta vara mig. Själv. Är det någon som vill följa med?